Open access, del 3

Omslaget till Peter Subers Open Access (MIT Press, 2012)

Peter Subers webbplats för sin bok Open access finns ett förtydligande som förklarar hur det är tänkt med verkets upphovsrättsliga status. Jag hade sett webbplatsen innan, men uppenbarligen inte tittat tillräckligt noga för att inse att den även innehöll svaret på mina frågor i de föregående inläggen …

The first print edition uses an »all rights reserved« statement and a CC-BY license icon. The digital editions clarify the book’s copyright status, and the clarification will appear in future print editions. Basically, the book incorporates some material I previously published in the SPARC Open Access Newsletter under a CC-BY license and a copyright owned by SPARC. That material remains CC-BY. The all-rights-reserved copyright owned by MIT applies only to new parts of the book, and even those parts will shift to a CC-BY-NC license on June 15, 2013, one year from the date of publication.

Det visar sig alltså att CC BY-symbolen även i den tryckta utgåvan var till för att signalera att en del av materialet bygger på tidigare CC BY-licensierade artiklar, och för att fortsätta licensiera dessa delar enligt samma licens. Resten av verket har full upphovsrätt under embargotiden.

Även om jag nu vet under vilka villkor Suber/MIT Press vill att verket ska användas, vidhåller jag att kolofonerna är bristfälliga och att de inte underlättar för den läsare som vill använda sig av de möjligheter som CC-licensieringen innebär. Eftersom jag inte är juridiskt skolad så avstår jag, åtminstone för tillfället, från att spekulera i hur otydligheten skulle påverka en eventuell rättslig prövning. Däremot konstaterar jag att inbäddandet av detaljerad, upphovsrättslig metadata i verket är ytterst viktigt för tillgängligheten och för att en öppen licens överhuvudtaget ska vara användbar.

Både e-boks- (Pdf) och pappersutgåvan saknar, i strid med Creative Commons anvisningar, URL:er till licenstexterna. URL till licenstexten måste enligt mig ses som en nödvändighet, särskilt eftersom CC till skillnad från till exempel GNU FDL inte har något krav på att alltid distribuera licenstexten tillsammans med verket.

Subers Open access illustrerar genom sin otydliga licensinformation hur en öppning av upphovsrätten inte behöver betyda så mycket ökat utrymme för användaren om den inte görs på rätt sätt. Detta är ironiskt med tanke på titelns innehåll.

För en ökad stringens i upphovsrättslig metadata!

Open access, del 2

Jag var i Göteborg i helgen, i samband med Bokmässan, och lyckades via en snäll chalmerist få titta på e-boksutgåvan av Peter Subers Open access. Därför fortsätter här metagranskningen av boken från förra inlägget.

© 2012 The MIT Press All rights reserved. Subject to the Creative Commons licenses noted below, no part of this book may be reproduced, transmitted, or displayed by any electronic or mechanical means without permission from The MIT Press or as permitted by law. [CC-BY] This book incorporates certain materials previously published under a CC-BY license and copyright in those underlying materials is owned by SPARC. [CC-BY-NC] Effective June 15, 2013, this book will itself be subject to a CC-BY-NC license.

E-boksutgåvans kolofon.

Överst har vi copyright-symbolen och deklarationen att alla rättigheter är förbehållna, precis som i pappersutgåvan. Här hävdas absolut upphovsrätt, dock »[s]ubject to the Creative Commons licenses noted below«.

Sedan följer alltså två Creative Commons-logotyper. Nederst CC BY-NC, med specificering om att det avser verket när embargotiden löpt ut. Inget konstigt med det. Den 15 juni kan vi använda boken enligt CC BY-NC.

CC BY-logotypen, däremot, innehåller enligt mig en viss tvetydighet. Den presenteras tillsammans med texten »This book incorporates certain materials previously published under a CC-BY license and copyright in those underlying materials is owned by SPARC«. Min tolkning är att märkningen här inte innebär ett avsägande av upphovsrätten enligt CC BY, utan snarare att logotypen används för att signalera att verket till viss del bygger på tidigare CC BY-licensierat material, och att attribuera innehavaren av den ekonomiska upphovsrätten (SPARC). Tvetydigt, eftersom införandet av en CC-logotyp vanligtvis signalerar vald licens för det aktuella verket, inte reklam för vad det använda materialet haft för användningsvillkor. (Med undantag för CC BY-SA, som ju kräver samma licens om man vill använda det i ett nytt verk.)

Min tolkning som lekman blir alltså att e-boksutgåvan är fullt skyddad tills embargotiden löper ut, då den faller under villkoren för CC BY-NC. CC BY-logotypen används i samband med attribuering för att visa att verket i viss mån bygger på CC BY-licensierat material.

Om vi jämför med pappersutgåvan, som jag diskuterat tidigare, är e-boksutgåvan hårdare reglerad. I pappersutgåvan krockar copyright-anspråket med en CC BY-logotyp, som inte kommenteras eller specificeras ytterligare – något som gör att jag antar att det är CC BY som gäller rättsligt. E-boksutgåvan har en explicit embargotid, vilket pappersutgåvan saknar.

Är det bara jag, eller utstrålar även denna kolofon osäkerhet kring licensbruk från förlagets sida?

The open access of Open access

Se även del 2 och 3.

Nyligen utkom boken Open access, skriven av Peter Suber (MIT Press, 2012). Naturligtvis inbjuder en sådan titel till metareflektioner om verkets tillgänglighet, vilket redan har gjorts av till exempel Pelle Snickars och Ulf Kronman. Oavsett vad man ska tycka om att en viktig bok om open access (OA), skriven av en av OA-rörelsens tyngsta namn, inte direkt gjorts tillgänglig för spridning över nätet – vilket jag och andra beklagar – kommer den så småningom, efter en embargotid på tolv månader, att göras tillgänglig i sin helhet.

Eftersom jag inte ville vänta beställde jag ett exemplar av den tryckta boken och idag landade den i min brevlåda. Jag vet att jag nu fortsätter metatjata istället för att lyfta fram innehållet i boken, men jag vill ändå dela med mig av ytterligare en publiceringsdetalj kring Open access, som är både intressant och förvirrande. Bokens kolofon deklarerar nämligen följande:

All rights reserved. No part of this book may be reproduced in any form by any electronic or mechanical means (including photocopying, recording, or information storage and retrieval) without permission in writing from the publisher.

Inget konstigt i det, förutom det faktum att symbolen Creative Commons License: CC-BY är tryckt strax ovanför. Sidan presenterar alltså två motsägelsefulla upphovsrättsanspråk; å ena sidan sägs alla rättigheter vara förbehållna, å andra sidan införs en symbol som betyder att upphovsrättsinnehavaren frånsäger sig vissa av rättigheterna och uppmanar till kopiering, spridning och remixing (med förbehållet att upphovspersonen i alla sammanhang måste attribueras).

Är inte detta en miss från MIT Press sida? Hur ska det tolkas juridiskt?

Den rimligaste tolkningen jag kan komma fram till är att »All rights reserved«-texten blir verkningslös i och med Creative Commons-märkningen. Först existerar upphovsrätten, sedan finns de licenser som innebär att man avsäger sig vissa av dessa rättigheter. Jag antar att det därför är fritt fram för mig eller någon annan att scanna boken och distribuera den till andra och på så vis göra den digitalt tillgänglig innan embargotiden går ut. Några andra bud?

Paginering in the 21st century

I och med en ökad användning av elektroniska dokument är det nödvändigt att på nytt ompröva de metoder vi använder för att referera till källor, eller till delar av dem. Pagineringen och dess funktion i referenser är ett av dessa områden. Till skillnad från tryckta böcker och Pdf-dokument har texter i HTML- eller Epub-format inga sidor. Texten, som förvisso delas av genom de redskap som visualiserar den framför oss när vi ska läsa den (skärm och mjukvara), är ett enda långt (eller kort) flöde.

Olika läsarmjukvara för Epub-filer anger ens position i texten antingen i procent eller genom dynamiska sidnummer som syftar på hur många skärmbläddringar man med aktuell textstorlek måste göra för att ta sig igenom boken. Min mors läsplatta, visade det sig, angav position med hjälp av en fast paginering, dvs. antalet sidor ändrades inte vid förändring av textstorlek och marginaler, vilket resulterade i att man ibland fick veta att man befann sig på sidan »136-137«. Detta hade ingen koppling till pagineringen i verkets tryckta motsvarighet, som jag först trodde, men det är möjligt att åstadkomma liknande referenser i Epub genom NCX-filer, som definierar avdelningar i texten (ersätts i Epub 3 av HTML 5:s nav-element).

Även om inte sidor existerar annat än som abstraktion när det gäller den här typen av digital text, måste vi kunna referera till specifika delar av texten. Och eftersom vi bör slå vakt om det faktum att e-böcker kan läsas på en mängd olika typer av datorer (läsplatta, mobiltelefon, laptop, stationär dator, osv.), kan vi inte i referenssystemen använda oss av lösningar som bara är giltiga för vissa »ekosystem«, t.ex. Kindles »location numbers«. University of Chicago Press, MLA och APA, auktoriteter inom referenshantering, föreslår att man i referenser till e-böcker som saknar paginering istället anger kapitelnummer eller -rubrik. Men det är viktigt att komma ihåg att vi talar om sökbar text här, vilket gör att så länge man i referensen anger en textsträng som är tillräckligt lång för att vara unik i dokumentet, så är avsnittet man refererar till lätt att hitta.

Lycka till med referenserna in the 21st century!

DDK som länkad data, men hur öppen?

Förra veckan, när servern som bloggen ligger på var nere, började jag på ett väldigt ambitiöst inlägg om Dewey decimalklassifikation (DDK). Det blev lite väl övermäktigt, så jag lägger det i byrålådan och kommer med en kortare reflektion angående OCLC:s senaste tillgängliggörande av DDK:s (version 23) samtliga klasser (klassifikationskod + klassnamn på ett antal olika språk) som länkad data.

Datan är uttryckt i XML/SKOS, och finns att browsa på webbplatsen dewey.info samt att anropa via ett API.

Sett ur perspektivet att klassifikationssystem bör vara öppna och tillgängliga inte bara för bibliotekspersonalen, utan för alla, är naturligtvis tillgängliggörandet av alla DDK-klasser en klar förbättring jämfört med de översikter över systemet som OCLC och Kungliga biblioteket tidigare publicerat, som bestått i förteckningar över de tusen första indelningarna. I och med DDK:s hierarkiska uppbyggnad osynliggör den typen av sammanfattningar klasser som är underordnade i systemet, det är exempelvis möjligt i en sådan kortare version att lokalisera Kristen etik (241), men inte ens huvudklassen för buddhism (294.3). Dessa klasser och motsvarande notation finns alltså nu tillgängliga på dewey.info.

Men:

  • Datan består endast av namn på klasser och klassifikationskoder, varför en stor del av DDK (resten av manualen) fortfarande inte är öppet tillgänglig, där får man fortfarande förlita sig på sitt biblioteks välvilja att tillgängliggöra den tryckta boken för sina låntagare.
  • Den licens som reglerar användningen av datan, CC BY-NC-ND 3.0, tillåter förvisso spridning, men är fortfarande väldigt restriktiv, och enligt den här definitionen heller inte »öppen«. Den tillåter inte bearbetningar, vilket gör att bibliotek eller andra fortfarande inte kan modifiera DDK för sina egna syften, utan är lämnade till den av OCLC sanktionerade versionen av DDK. (Det borde inte vara något problem, dock, att använda sig av tidigare versioner av DDK för dessa syften, där upphovsrätten löpt ut. Eller finns det fortfarande varumärkesskydd som hindrar det?)

Detta är några spontana reflektioner kring Dewey och öppenhet, eller snarare stängdhet. Biblioteken står inför stora utmaningar när det gäller att öppna sin infrastruktur. De stora samlingar av bibliografiska data som nyligen släppts av tunga bibliotek världen över visar på en sådan vilja. Kanske också ett »biblioleaks« av Dewey är att vänta?

Uppdatering: Tog bort en punkt ovan eftersom jag hade fel angående bläddringsfunktionen på dewey.info. Det går tydligen att bläddra även längre ner i taxonomin. Dessutom kan ju användaren själv bläddra genom att modifiera URL:en. dewey.info är snarare att betrakta som en primitiv applikation för åtkomst genom API:t.

Å alla stilsäkra typografer!

Jag har ägnat många timmar det senaste året åt att hacka min läsplatta (e-bläck), Ytan. Det har involverat »rootning« (Android), installation av eget vald (fri) programvara och diverse småhack – möjligt tack vare det engagerade användar- och utvecklarcommunity som skapats kring plattan jag skaffat.

Igår satt jag och fipplade med typsättningsinställningarna i mitt huvudsakliga läsprogram, Cool Reader. Jag ville lägga in ett av mina favorittypsnitt, Computer/Latin Modern, vilket gick utmärkt, det var bara att droppa filerna i Truetype- eller OpenType-format i /system/fonts/.

"The quick brown fox jumps …" Sample text typeset in Computer modern

Computer modern in action.

Typsnittsmanövern på Ytan fick mig att fundera över vikten av bra typsättning även när texten inte fixeras på en bestämd yta (till exempel en papperssida), utan dynamiskt på en skärm. Det är egentligen självklart, och inte heller något nytt, men ibland känns det som att vi tror att ett ökat läsande i webb- och ePub-läsare innebär mindre typografiska krav, eller ännu värre, att vi nöjer oss att läsa dåligt typsatta texter på våra skärmar. Förr eller senare ska ju texten fixeras framför våra ögon, men de typografiska kraven läggs kanske i högre grad på mottagarens programvara för att rendera exempelvis HTML/XML och CSS än på avsändarens fixering av texten på en given yta, med millimeter- eller pixelprecision.

Här finns möjligen en konflikt mellan typsättningsparior som vill fortsätta fixera användarnas sidor med vacker typsättning å ena sidan (PDF) och typsättningsparior som vill kunna läsa olika texter med sin egen vackra typsättning (ePub + konfiguration av läsarmjukvara) å den andra?

Jag skulle nog bekänna mig till båda dessa kategorier.

Lagringshelvetet, del 3

Jag har ändrat mig, för längesedan (men inte haft tid att skriva), angående en av utgångspunkterna i del 1:

Det verkar ohållbart att hela tiden ackumulera ny data till berget utan att göra ett urval. Ändå är det nog det jag gjort hittills. Sparat allt gammalt i en hög. Det är inte optimalt ur varken utrymmes- eller återfinningssynpunkt.

Kanske är det faktiskt inte ohållbart. Åtminstone inte ur återfinningssynpunkt. Citatet ovan visar hur förvånansvärt fast jag är i analoga sätt att tänka på lagring av objekt. Prydligt ordnade filer i filsystemets katalogstruktur är naturligtvis bra för återfinnande genom bläddring (browsing), men jag får inte glömma bort de andra verktyg som finns till förfogande i den digitala miljön, sökverktyg i form av locate, find och grep. Det kanske inte är säkert att filsystemets kataloghierarki – i sig en abstraktion för att underlätta återfinnandet av data på den fysiska disken – längre behöver utgöra den överordnade förståelsen för hur jag hittar på min hårddisk? Snarare är det kanske OK att sökverktygen, och de olika listor som dessa genererar utifrån mina sökfrågor, blir mer betydelsefulla för återfinnande i takt med att datamängden ökar? Sökvägen blir snarare metadata vid sidan om t.ex. tidsstämplar, taggar och »fulltext« (i den mån det rör sig om textfiler), som en del av det sökverktygen har att gå på för att presentera en relevant lista för mig när jag letar efter något?

Ersätter jag bara »hyllans« diktatur med sökrutans? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Lagringshelvetet, del 2

Efter att i det förra inlägget ha klagat en hel del på hur jobbigt det är med digital lagring, vill jag bara tillägga att även lagring av analoga objekt är ett jävla helvete. De senaste dagarna har jag gått igenom två flyttkartonger med grejer i mitt föräldrahem och varje sekund ville jag ställa undan allt och skjuta upp urvalet till en annan gång.

Storage anxiety, lagringshelvetet, kommer vi inte undan. Inte jag i alla fall. Kanske fäster jag för står vikt vid sakerna?

Lagringshelvetet, del 1

Magnetband, disketter, hårddiskar, cd-rom är några exempel på vad som brukar kallas avancerade digitala lagringsmedier, men det är också beständiga lagringsmedier som riskerar att förlora sitt informationsinnehåll efter några få år eller årtionden. Därför är vi snabbt på väg in i framtidsdimman.

Den stora paradoxen här består i att ju längre tillbaks i tiden vi beger oss, desto bättre och hållbarare har lagringsmedier och informationsbärare faktiskt varit. Historiska kulturer, oavsett tro och statsskick, har nästan undantagslöst lagt ner stora mödor på att bevara sina gemensamma minnen.

Jag läser avsnittet om digital/analog lagring i Lars Ilshammar och Ola Larsmos 404 : utflykter i glömskans landskap (2005) och fylls på nytt med »lagringsoro«, den milda ångesten över bevarande- och arkivsituationen när det gäller mina egna digitala filer. En sida av mig vill bara printa ut allt på syrafritt papper, lägga det i boxar och stoppa in det i ett arkiv med rätt temperatur och luftfuktighet, typ ett eget rum på Arkivcentrum Syd. Old school. En annan sida vill förstås styra upp mina rutiner för digital arkivering och backup. Digital långtidslagring är inte det enda problemet, det finns mer direkta frågor om hur jag organisera ett redan nu smått ohanterligt berg av data på mina hårddiskar.

Ilshammar och Larsmo efterlyser ett större politiskt ansvar för de minnes»problem« kulturarvet i den digitala tidsåldern står inför. Och på min kammare sitter jag och sliter mitt hår (nåja) över den egna avsaknaden av minnespolitik. För trots att det är lockande vill jag inte hänge mig åt glömskans bekymmerslösa bädd.

Det känns nödvändigt med ett mer aktivt digital curation-perspektiv. Att formulera rutiner för min egen lagring av digitalt material kräver att jag tar ställning åtminstone till följande grundläggande frågor:

Vad ska jag spara?

Allt?

Det blir mycket filer som dräller, kommer jag någonsin kolla på alla de där hundra skogsbilderna i råformat från ett och samma tillfälle? Ska jag nöja mig med de två jag »framkallat« och publicerat i bloggen? Eller spara de tio bästa om jag vill titta på dem igen, eller använda dem till framtida konstprojekt? Det verkar ohållbart att hela tiden ackumulera ny data till berget utan att göra ett urval. Ändå är det nog det jag gjort hittills. Sparat allt gammalt i en hög. Det är inte optimalt ur varken utrymmes- eller återfinningssynpunkt.

Jag har också dragit en linje mellan två huvudkategorier av materialet på mina hårddiskar. Dessa är a) »Goldmine«, mediearkiv utan personliga dokument och b) »Bankfacket«, som är mina egna privata filer, t.ex. foto-, text-, musik- och studieproduktion. Goldmine kan för min del vara just en rik guldgruva, där behöver inte urvalet vara så strikt. Det kan drälla någon gammal dammig ljudbok som jag aldrig skulle lyfte ett finger för att lyssna på for all I care. Det kanske är mer utrymmet som avgör i det fallet. I Bankfacket, däremot, tror jag att ett striktare urval är att föredra, i alla fall när det gäller t.ex. foton, som utgör en rätt stor del av min data. Möjligen ger bankfacksmetaforen en idé om ett alltför sparsamt urval, men det uppmuntrar i alla fall till urval. Kanske »bankvalv« motsvarar mer hur jag tänker mig det.

På vad ska jag spara?

På vilka digitala bärare ska jag spara det jag väljer att spara?

Hårddisk är ganska uppenbart, men på hur många och på vilka platser ska dessa befinna sig? INTE PÅ EN HÅRDDISK I ALLA FALL! BACKUP ÄR ETT MÅSTE. Laptopens hårddisk, ext. HD 1 och ext. HD 2. Ext. HD 2 får stå hemma hos en god vän. Kopiering av filer kan ske över nätet till den och hemma via USB.

När ska jag byta ut hårddiskarna?

När ska jag spara?

Vilka rutiner ska jag ha för lagring och backup?

Laptopen är min arbetsstation, det är där det nya händer. De två externa hårddiskarna är för arkivering/backup. Hur ofta sker kopiering mellan diskarna, och i vilken ordning?

Hur ska jag spara?

Här kommer det mer tekniska som rör kopieringen mellan diskarna in. Rsync, verifiering av data, osv. Men det gäller också själva katalogstrukturen på hårddiskarnas filsystem. Förut har jag sparat som snapshots av mina hemkataloger, vilket har fördelen att man kan »vandra runt« i min hemkatalog från t.ex. 2005. Men detta kan också skapa en massa onödiga dubletter, och är verkligen datum som överordnad organisationsprincip den bästa?

Informationsteknologiers miljöpåverkan

seminariet jag var på för några veckor sedan fanns även en kort presentation av Peter Arnfalk, forskare vid IIIEE (International Institute for Industrial Environmental Economics) på Lunds universitet, om miljöaspekter på det ökade användandet av digitala läsmiljöer.

Eftersom jag anser att frågor om hållbar utveckling borde stå hög(s)t på (biblioteks)samhällets agenda satte jag mig under en paus i helgens brödbakande ner för ta reda på mer om miljöaspekten av informationsteknologier. Jag började med en rapport jag »hittat på nätet«, skriven av Arnfalk på uppdrag av den europeiska pappersindustrin. Rapporten jämför bl.a. pappersböcker och e-böcker ur ett miljöpåverkansperspektiv, främst när det gäller CO2-utsläpp.

Det första som slår en är hur oerhört komplicerat det är att mäta användningen av en viss teknologi och dess samlade miljöpåverkan, där så kallad »Life-cycle assessment« (LCA) är det vanligaste verktyget. Det är en lång rad faktorer som ska tas med i beräkningen vid LCA. Det gäller att lägga samman energiåtgång och miljöeffekter »från vaggan till graven«; hela produktens livstid, dvs. från tillverkning, transport och distribution till användning och återvinning. Vi måste även beräkna sidoeffekterna av produktion och konsumtion av en viss vara. Arnfalk påpekar att även om e-media kan minska konsumtionen av pappersböcker kanske den bidrar till nya konsumtionsvanor utöver just e-media (så kallade »rebound effects«).

Det blir också uppenbart att det är svårt att tala om antingen eller när det gäller dessa jämförelser. Arnfalk för fram en analys av tre sätt på vilka användningen av t.ex. e-bokens respektive pappersbokens teknologier kan relatera till varandra: den ena kan ersätta den andra (»substitution«), generera användning av den andra (generation), eller användas parallellt med den andra (»complementary«). Det är alltså svårt att tala om digitalisering av böcker som enbart ett ersättande av pappersteknologi. På vår utbildning består kurslitteraturen till relativt stor del av vetenskapliga artiklar som finns tillgängliga för oss digitalt, men om dessa ändå genererar pappersutskrifter när vi ska läsa dem är det inte säkert att det digitala ens minskar pappersanvändningen. Och då läggs miljökostnaderna för tillverkning, bruk och återvinning av datorer till fotavtrycket för varje sida. I princip allt som trycks idag är ju faktiskt också »born-digital«, vilket är ytterligare ett bra exempel på hur teknologierna påverkar varandra snarare än att ersätta varandra.

Arnfalks rapport visar visserligen att det sammanlagda CO2-fotavtrycket kan vara lägre för en e-bok läst på dator/läsplatta/surfplatta (här inkluderas avtrycket från läsplattans livscykel) än en pappersbok, men att det är beroende av i vilken mån vi faktiskt använder läsplattan/datorn för att läsa böcker, inte om vi har en läsplatta/dator eller inte – av förklarliga skäl. Det beror också på hur många böcker vi läser över huvud taget.

Livslängden på hårdvaran vi läser med är också viktig i LCA av e-böcker, varför fri programvara och öppna standarder enligt mig är av stor vikt för att informationssamhället ska kunna röra sig mot en mer hållbar utveckling. Tillgång till specifikationer över filformat och hårdvara, och tillgång till programmens källkod, bäddar för att vi inte ständigt måste sträva efter den senaste hård- och mjukvaran för att kunna tillgodogöra oss den digitala informationen, något som möjligen är »positivt« för vissa företags tillväxt, men inte lika positivt för miljön.

Miljöfrågan är också en global rättvisefråga, liksom infrastrukturen för information. Vi talar ofta om informationsöverflöd, men desto mer sällan om de materiella och ekonomiska förutsättningarna för detta överflöd. Var våra datorer (oavsett platthet) tillverkas och dumpas – för vilka, av vilka och i vilken takt – är frågor som måste tas på allvar, vid sidan om (eller med utgångspunkt i) analyserna av olika teknologiers direkta eller indirekta miljöpåverkan.

Biblioteken är en plats för just delande och återanvändning av information, som i jämförelse med enskild konsumtion av samma informationskällor är mer hållbar. Det är önskvärt att biblioteken intar en liknande position när det gäller digital teknik, istället för att bli passiva marknadsförare för den senaste *pple-datorn. Tänk er biblioteken som verkstäder för information, inte bara i abstrakt metaforisk bemärkelse, utan även i konkret, materiell mening. Eller som Rasmus Fleischer uttrycker det i Biblioteket (2011, s. 55):

Det finns en subversiv potential i att utmana den ekonomiska ordning som bygger på försäljning av varor, särskilt när verksamheten överskrider den inskränkta sfär som utgörs av litteraturen eller kulturen. Hur skulle världen se ut om allt gick att låna på bibliotek?